Housewarming Party

Det var en helg upplagd för en svängom med Herr Flaska. vi fick besök av ett gäng Bassetianer, en trio bestående av Monk, ADHD och The Bear.

Utgång fredag, Lincoln Road. Skumpa och middag på Sushi Samba med Högsells sköna gaypolare, plus en eftersläckare i van Dykes jazzbar.

På lördagen hade jag och Olga inflyttningsfest. Vi hade egentligen tänkt oss en stillsam fördrink, men det hela utvecklades snarare till ett kegg party. Framför allt vi svennar angrep drinkbuffén i sann Christer Pettersson-anda.

Vi hade även bjudit in de personer vi lärt känna bäst i Miami so far. Vår next door neighbour Sean, en spänstig herre som tydligen dansat balett med Rudolf Nureyev, Greg, DJ från Detroit inte helt olik en ung Louis Armstrong, Washington (!), en intensiv brasiliansk Ernst Kirchsteiger med designer-ambitioner, samt Esteban, en ung colombian vi plockade med från Hotel Sanctuarys valet parking.

Tillsammans utgjorde vi en underbart brokig skara. Framåt småtimmarna hade vi t.o.m. byggt upp ett helt ok dansgolv, Monk levererade ett magiskt DJ-set bestående av gaydisco, Madness och yacht rock. Festen höll på till femrycket ungefär, så nån utgång blev det aldrig tal om.

Men en unik kväll minst sagt...

Cribs

Yey, då har vi äntligen hittat en egen lya här i Miami. Det bidde en härlig 2 bed/2 bath-lägenhet mitt i South Beachs Art Deco-område. Så jäkla skönt att lämna hotellivet bakom sig. Nu kan man äntligen bli en Average Joe med lägenhet, bil och diskmaskin.

Supernära till allt, 5 minuter till beachen, 5 minuter till tennisbanorna i
Flamingo Park och 10 minuter till Lincoln Road. Vi är rånöjda

Vi hyr den möblerad, vilket i många fall kan vara vanskligt. Som tur är ägs lägenheten av en fransman med relativt god smak. Vi slipper dom värsta amerikanska tackymöblerna. Undantaget är två gigantiska, gråa skinnsoffor från 1989. Men å andra sidan, dessa två bjässar hade gjort sig bra i Tony Montanas våning i Scarface, gärna med en kolastinn Michelle Pfeiffer på sofflocket... så dom borde duga för Olga och mig också.

För er som tänkt gatecrasha är adressen 760 Euclid Ave/8th Street.

http://maps.google.se/maps?f=q&hl=sv&q=760+Euclid+Ave,+Miami+Beach,+Miami-Dade,+Florida+33139,+USA&sll=61.606396,21.225586&sspn=16.302067,58.447266&ie=UTF8&cd=1&geocode=0,25.777836,-80.135055&z=17&iwloc=addr&om=1

Grannarna verkar vara blandad kompott, några par, nån advokat, ett gäng sköna gays mm. Vi får väl bekanta oss närmare när vi har housewarming party i helgen.

VM i byråkrati

VM i byråkrati går i år av stapeln i soliga Miami, Florida.

Tre deltagare återstår i den rafflande tävlingen. Latinopolacken Valentino, Lange från Sverige och det holländska stjärnskottet Olga.

Tävlingarna började ju redan tidigt i våras, då Valentino och Lange med nöd och näppe gick vidare från delgrenen Visumansökan.

Inom lopppet av två månader hade de båda fyllt i 19 olika visumformulär, presenterat 6 olika sorters anställningsintyg, skrivit 67 olika arbetsbeskrivningar på svenska, engelska, spanska och latin, samt kopierat och faxat passet 6 gånger, samt fyllt i 18 formulär vardera till Skatteverket, Försäkringskassan, SE-banken, samt Bassets lönetant.

Vidare lyckades de presentera 23 referensbrev, däribland från Valentinos dagisfröken Ulla, 4 gymnasiebetyg var, samt samtliga inlämningsuppgifter och glosförhör i engelska från tredje klass och framåt. I grenen ingick även det svåraste momentet att på en halv cm lång rad ange alla länder man besökt de senaste tio åren.

Olga, som gått vidare till final från grundspelet genom bedriften att fixa nytt namn, nytt pass, nytt leg, ny identitet, ny frisyr, samt visum och vigselbevis inom loppet av två veckor. Under en intervju var hon visserligen tvungen att visa de tveksamma bilderna från bröllopsnatten, men visst var det värt biljetten till Amerika.

Här i Miami avgörs nu alltså finalen med fantastisk härlig uppvisning i byråkrati i dess ädlaste form.

90 nya härliga formulär för att fixa mobiltelefon, 105 för att ansöka om lägenhet, ytterligare 12 för att kunna kvittera ut lägenhetsnycklarna, 349 blanketter för att öppna bankkonto, 2348 för att kvittera ut ett checkhäfte a'la svenskt 80-tal, 12 för att greja parkeringstillstånd, och 23490 formulär med bilagor för att få ett social security number.

För oss fans av Kafkas Processen är Miami paradiset på jorden.

Nej, nu ska jag hämta kaffe. Måste bara fylla i en blankett så jag kan kvittera ut espresso-poletten.

Car(r) Jam 2007

Fuck. Åkte på mitt första ordentliga bakslag i helgen. Och bakslag i ordets rätta bemärkelse...

Kom i fredags morse som vanligt körande på bron över till Downtown. I maklig takt, Alexander O'Neal i stereon, inga moln på himlen helt enkelt...

Vid en liten trafikstockning gör jag en fredlig inbromsning, inget märkvärdigt alls. I backspegeln ser jag dock att snubben bakom helt har missat att vi saktat ner. Han kommer allt närmare och närmare... och japp visst kör idioten in i min blankpolerade Chrysler.

Inga brutna ben, ingen whiplash, men shit vad seeeegt.

Bakom mig ser jag nu hur fler kärror glider in i varandra i en rätt seriös seriekrock, den sista i raden får en rejäl kyss.

Det visar sig att snillet bakom mig är en sömnig spagge, faktiskt en taxilasse med passagerare och allt... Vi stiger ur bilarna, kollar på varandras bilar, utbyter dom vanliga krock-klyshorna, "det här var ju inte bra" osv. Jag vill förstås nita honom, men dämpar mina impulser och håller låg profil. Faktum är att min bil endast fått några fula, svarta märken i lacken av spaggens kofångare. Hans taxi var redan rätt risig, jag kan inte avgöra vad som pajat där.

Efter bara några minuter dyker en Chief Wiggum-kopia upp på platsen, spärrar av en del av MacArthur Causeway, börjar sen anteckna och fråga ut oss inblandade. Han ägnar mest tid åt den sista i raden, vars front blivit duktigt tillknycklad.

Efter drygt 45 minuters väntan och jidder kan jag glida därifrån med ett sk. case card från Miami Beach Police. Tror verkligen att hyrbilsförsäkringen täcker detta, borde vara lugnt.

Jahapp, då kan man lägga krockat i Miami på sitt cv också.

Florida Rocks

Till min stora glädje har jag upptäckt en rockstation mitt i rnb och salsa-skvalet. 93.1 South Florida Rock funkar finfint i högtalarna när man svävar i ytterfilen på väg till jobbet. Påminner en hel del om Radio Skinnväst, programledarna har även samma sköna arbetarklass-tilltal.

Jänkarna verkar fortfarande fast i grunge-träsket, så det blir mycket Alice in Chains, Soundgarden och Nirvana. Passar mig bra, det är aldrig fel att bli påmind om sitt folköls-ursprung.

En annan positiv nyhet i mediebruset: På VH1 pumpar dom dygnet runt en dokusåpa med den avdankade Poison-sångaren Bret Michaels. Det går ut på att den gamla glamrockarn bland 10 sillisbrudar ska hitta sin blivande fru. Stor TV. Då och då plockar han fram guran, rättar till bandanan och drar av "Every Rose Has It's Thorn" och white trash-brudarna faller som furor.

Poison var ju aldrig i närheten av Mötley Crüe, men får väl passa på att tipsa om deras andra platta "Open up and say.. Ahh". Fantastiskt bra party- och ölhävarrock.

Första arbetsdagen

Idag var det dags att börja knega på riktigt. Men det blev mest meck, fixa p-plats, köpa ny monitor, skruva ihop skiten och gunga in kontorsstolen.

Men mitt försprång på Valle betalade sig än en gång. Nu kunde jag helt utan problem välja bästa skrivbordet, där jag har schysst utsikt över skyskraporna i Downtown. Får alltid lite Michael Douglas i Wall Street-feeling när jag sitter på såna här kontor, omringad av respektingivande finansskrapor och pulserande infrastruktur.

Men när datorn rasslade igång, lurarna åkte på och robiga-interfacet dök upp på skärmen, så var den känslan rätt bortblåst och jag kände mig återigen som Tim i The Office. Återstår bara att tjacka en espresso-bryggare och hänga upp bilder på snubbarna i Gruvan, sen borde allt vara som vanligt igen.

Nu ska jag försöka svara på lite mail och komma in i matchen.

I lurarna? Misfits förstås.

Sanctuary Hotel

Till en början var jag lite besviken på vårt hotell, Sanctuary. Receptionisten var surmulen, mini-baren dyr, AC:n låter som en skördetröska och poolen uppe på taket inte mer än knädjup.

Men för varje dag blir jag mer och mer positiv. Receptionisten har bytts ut. Vem behöver minibar när det ligger en välsorterad liquor-store runt hörnet? AC:ns brummande är numera hypnotiskt sövande. Och bäst av allt, den där löjliga poolen visade sig vara en perfekt tempererad, neonupplyst jacuzzi. På kvällarna har man utsiktöver South Beachs alla hustak, de enormt snygga hotellskyltarna med namn som Delano, Ritz, Shore Club, Raleigh mm. (stor cred till Miamis typografer).

Peaken nåddes igår kväll då jag låg bland bubblorna, drack en iskall Miller och bolmade på en fet cigarr. Frågan är om jag någonsin kommer känna mig mer Notorious B.I.G än så.

Ocean Drive

Har faktiskt inte hängt så mycket här, men ikväll var det dags att flanera ner längst denna mytomspunna gata.

Kände mig oundvikligen som en charter-turist där man vallades runt mellan hotellbarerna och restaurangerna med den ena inkastaren mer hysterisk än den andra. Men väldigt kul att iaktta dessa hjorder av hip-hop-snubbar, som alla ser ut att platsa i MTV Cribs. Shit blir svårt för en svennebanan att utstråla attityd och urban coolhet när man hamnar bredvid såna gäng.

Skådespelet längst Ocean Drive känns rätt overkligt, allt påminner mest om en snutkomedi. En känsla som inte var så himla konstig visade det sig...

Stora delar av paradgatan, däribland jättelika spotlights och massa trendigt klädda damer tillhörde faktiskt en filminspelning. Det är en ny rulle med John Travolta och Robin Williams som skjuts i Miami denna helg... Och visst skymtade jag den gamla discoräven där nånstans i vimlet.

Äntligen har celebrity spottingen tagit fart.

Jogga på South Beach

Idag var det dags. Första jogginpasset på South Beach.
Har länge haft en mental bild av detta, där jag likt en gasell eller möjligen David Hasselhoff i Baywatch, med perfekt löpsteg svävar upp och ner längst Ocean Drive. I vita, dyra träningskkläder, knappt svettig och med ett gåtfullt leende i ansiktet.

För detta event har jag tjackat nya löpardojor också, senaste Asics med sånt här studsande gel i sulorna. Skorna ser ut som två rymdskepp, men jag kände mig genast som Steve Cram när jag testade att kuta 5 meter i butiken.

Hur var det då? Jaa, det blev kanske inte den religösa upplevelse jag hoppats på, men nästan... Trodde man skulle behöva trängas med patrask på long-boards och rollerblades mm, men nejdå, gångbanan längst stranden var perfekt för ett sent löppass.

Jag har förstås en bit kvar till Gebrselassie-kondisen, men ett par veckors nötning borde göra jobbet.

Little Havana

Vi har hyrt en fet, grå Chrysler Sebring, måste dra mitt strå till stacken och vräka ut koldioxid i sann amerikansk anda. Helt ljudlöst glider monstret fram på Collins Ave, kan inte hjälpa att jag känner mig rätt glassig. Problemet är att alla har minst lika stora och lyxiga åk. Jag är en i mängden, jag har en amerikansk Volvo.

Lämnade Miami Beach via den bedårande MacArthur Causeway. Efter en dust med vägdjungeln i Downtown hamnade vi till sisti det sk. Little Havana, där surprise många exil-kubaner bosatt sig.

Hade hoppats på en välkomst-kommité av kokainstinna bandana-beklädda gangstas, men inget av den varan tyvärr. Istället möttes vi av en rätt lugn stadsdel, några avslappnade restauranger, några mindre cigarr-fabriker, ett par charmiga butiker. Vi gick in i en cigarraffär där väggarna täcktes av planscher och tavlor på en Pedro Bello, nån legendarisk tobaksblandare, som såg ut som en relik från tiden pre-Castro. Klyshig kubansk outfit, vit kostym, vit hatt och en cigarr sizen av en oboe i mungipan. Fanns till och med statyer av gubben.

Till min stora överraskning började det stiga rök ur en av statyerna.... Det visade sig att den kubanska gubbtjyven i allra högsta grad levde, han satt där i butiken som ett levande museiföremål och bolmade precis som på de svartvita bilderna daterade 20-talet typ.

Tjacka givetvis en garre av honom, som ska inhaleras ikväll.

People in Miami

Alla fördomar och förhoppningar vi hade vad gäller Miami har helt klart besannats. Visst vimlar det av gays, silikonbrudar, judiska mäklare, spacklade Florida-kärringar och en aldrig sinande ström av P-Diddy wannabes,men dessa känns mest som färgglada statister.

Framför allt är stan full av genuina good guys. Jag har varit i USA ett par gånger tidigare, men jag blir alltid lika förvånad hur jävla trevliga och sociala jänkare är. Och inte bara på det där ytliga, artificiella sättet, som vi svennar brukar anklaga dom för, utan verkligen sköna personer.
Sen vi landade har vi bekantat oss med minst tio riktigt hyggliga prickar.

De mest minnesvärda är dessa:
- Rob, en skön disc-jockey och datasnube med oklar sexuell läggning, jobbar i Apple-butiken på Lincoln Road.Började med att han krängde en IBook Pro till oss, slutade med att vi spana in hans DJ-set på Hotel Catalina och därefter sänkte några drinkar på Hotel Delano.

- Ann, sångerska i ett av Miamis förmodligen få coverband. Ser ut som typ Chaka Khan, är förmodligen en mycket bra kvinna att ta rygg på när man ska in på trendiga klubbar.

- Margaret, vår färgstarka polskättade mäklare, som redan släpat oss runt hela South Beach. Har en obetalbart skön accent och bär säkerligen på många bra Miami-anekdoter.

Fuck you Stockholm

Shit vad vi trivs bra so far. Det spöregnade förvisso de två första dagarna, vilket gjorde oss mentalt förberedda på ett år av monsunregn, tyfoner och andra sköna naturkatastrofer. Men sen dess har Miami levererat ordentligt. Nånstans mellan 25 och 30 varje dag, helt perfekt för en soltörstande svenne. Fuck you kalla jävla Stockholm, blåsiga St. Eriksbron eller Golgata-vandringen till tuben i Sumpan.

Ångrar att jag packade långärmat överhuvudtaget. Borde satsat på snyggare shorts istället. Får dra till Urban eller Apparel i eftermiddag.

Welcome to Miami!

Välkommen till min Miami-blogg!
Alright, då åker vi då. På denna sida ska ni kunna följa makarna LANGEs öden och äventyr i Miami under 2007-2008.

Många frågor kräver svar:
- Kommer min inre bild om ett liv likt Beckhams i LA verkligen hålla?
- Kommer jag hinna arbeta upp ett svällande six-pack innan Spring Break?
- Hur ska en blek nordbo med arisk uppsyn och förkärlek för germansk elektronisk musik överleva i en stad där alla lyssnar på hip hop och latin?
- Hur ska en stelbent svenne reagera när han uppmanas dansa en eldig salsa?
- Kommer jag lägga till med en sån där skön Dolph Lundgren-accent under året här?

Åsså lite grundkurs i Miami innan vi kör igång.
http://en.wikipedia.org/wiki/Miami
http://en.wikipedia.org/wiki/South_Beach