Blackest of the Black

Miami är mycket, men det är inte ett hårdrocks-Mecka direkt. Palmerna, stränderna, och de pastellfärgade husen är helt enkelt inte metal.

Jag var därför glatt överraskad att hårdrocksturnén "Blackest of the Black" valde att komma till den minst svarta av platser, South Beach. I line-upen dessutom två favoritband, Dimmu Borgir och Danzig. Jag såg framför mig de bleka dödsrockarna i Dimmu hänga vid hotellpoolen i badbrallor och corpsepaint.

Själv hade jag ett års uppdämd satanism och metal-abstinens i kroppen.

Först var jag dock tvungen att genomlida det portugisiska vampyrmetal-bandet Moonspell. Får bara 1 huggtand.

Men sen var det dags för mina själsfränder i Dimmu Borgir. Norrbaggarna gjorde ett stabilt gig, men verkade aningen loja i Miami-värmen. 3 likkistor.

Huvudakten var dock Danzig med den levande legenden Glenn Danzig i spetsen. Tyvärr har han blivit lite av ett skämt på sistone tack vare videor som den här eller den här, men jag håller honom som en sann hjälte. Misfits plats i musikhistorien är klart underskattad och Danzigs fyra första plattor är grymma allihop. Framförallt "Danzig II - Lucifuge" har en särskild plats på mitt hårdrocksaltare.

Och trots att Evil Elvis passerat zenit i karriären var det en intensiv och hård konsert. Vilka jävla låtar: Twist of Cain, Tired of Being Alive, Her Black Wings, Devils Plaything, Mother, Am I Demon osv. 4 dödskallar.

Men slutsatsen blir ändå att Miami inte lämpar sig för dessa mörka evenemang. Hårdrock avnjutes bäst i en svettig idrottshall nära Gullmarsplan, helst i ett snöslaskigt november.