LANGE i Miami: september 2008

Supertack för alla fina gratulationer. Tror vi fått 100 grattismail. Dessa har verkligen värmt mig och Olga!!!

Som jag skrev tidigare blev Teds förlossning mycket dramatisk. En mardröm faktiskt. Ni par som funderar på att skaffa barn bör kanske t.o.m. sluta läsa nu.

Vi hade ju föreställt oss en naturlig, vacker förlossning på det idylliska Miami Maternity Center. Det blev raka motsatsen...

Men allt började ju så bra med jämna värkar och ett normalt förlopp. Vi fick härlig hjälp av de snälla barnmorskorna på MMC och Olga skötte andningen galant. Det såg ut att bli en enkel och snabb förlossning.

Men efter någon timme började plötsligt hjärtmonitorn blippa oregelbundet. Hjärtrytmen på bebisen verkade gå ner, sköterskorna sneglade nervöst på varandra. Huvudsköterskan Shari kallades in, undersökte Olga och konstaterade att något var skumt med bebisen. Det svartnade framför mina ögon, men jag försökte hålla mig cool. Olga fortsatte att andas djupt och koncentrerade sig på sammandragningar och vila.

En timme senare, 8 cm öppen, upprepades mönstret, hjärtrytmen gick ner, Shari kallades in. Nu var det inget snack. Olga måste in på sjukhus, fort som fan. Någon ringde 911, en ambulans skulle ta oss till North Shore Hospital. Förmodligen låg navelsträngen virad runt halsen på Ted och orskade de oregelbundna hjärtslagen, kanske var det nåt annat.

Olga spändes fast på en bår, ambulanspersonalen tog över. Det var fullt kaos runt oss. Dystra blåljus i Miami-natten. Jag satt fram i ambulansen och höll Olgas glasögon i handen. Vi var på väg till sjukhuset, denna skräckplats som folk varnat oss så mycket för.

Väl framme skjutsades vi runt i gula korridorer upp till förlossningsavdelningen. Helt främmande sjuksystrar, otrevliga och tröga. Jag var tvungen att signa hundratals blanketter, mestadels obegripliga försäkringpapper, medan Olga plågades bakom mig på en brits. Förmodligen den vidrigaste stunden i mitt liv någonsin.

Till slut kom teamet fram till att Olga behövde ett akut kejsarsnitt. Efter en evighet under starka lysrör dök läkaren upp. Dr. Spence, en nyvaken, afroamerikansk man med Armani-brillor. Hans hippa look kontrasterade mot den sterila sjukhusmiljön.

Snart satt jag bredvid Olga i operationsrummet. Jag bar en blå läkarrock, mössa och munskydd. Karvandet pågick bakom ett skynke. Efter cirka 10 minuter hördes det förlösande ljudet, bebisskrik.

En liten krabat lades upp på ett bord bredvid oss. -It's a boy!!

Hade gärna avslutat storyn här med klockringning, blommor och några fina bilder på Ted. Men tyvärr fortsatte vårt elände.. Gud var verkligen inte med oss...

Till en början var det dock euforiskt. Vi vilade upp oss på vårt rum med Ted bredvid oss. Alla nyblivna föräldrar beskriver denna känsla som helt magisk, jag kan bara hålla med. Lyckan strömmade i kroppen, särskilt efter den traumatiska natten. Allt hade gått bra!

Det skräckinjagande North Shore Hospital började sakta förvandlas till en mysig, vacker plats. Palmer vajade utanför fönstrena, vattnet glittrade lite längre bort, vår sjuksköterska hade mustasch, läkarstaben verkade hämtad ur en revy med Galenskaparna. Otroligt roligt alltihopa. Väldigt Miami.

Då slog blixten ner igen. Mitt i natten, ungefär ett dygn efter födseln kom en ny läkare in och förklarade att Ted hade spår av GBS i sitt blod, han behövde undersökas närmare. Han rullade iväg Teds säng och försvann. Vi visste på ett ungefär vad han snackat om.

GBS är en streptokocker som vissa bebisar kan få i samband med jobbiga födslar. Detta hade tydligen drabbat Ted. Sjukhuset meddelade att de ville behålla honom för en 10 dagars antibiotika-kur. Vi var alltså tvungna att åka hem utan vår son...

Detta besked var mer hjärtskärande än hela förlossningen, framför allt för Olga.
Hon grät floder när vi lämade Ted i ett rum med blinkande monitorer, kablar och dropp.

Den senaste veckan har vi alltså pendlat till och från sjukhusets bebis-intensivavdelning Nicu. Det har varit en känslomässig berg-och-dalbana. Olgas föräldrar har befunnit sig i Miami och de har stöttat oss enormt under denna förvirrande upplevelse.

Olga har varit helt jävla fantastisk. Hon ammar, pumpar redan som en mjölkcentral och åker som ett raket mellan lägenheten och sjukan, detta bara ett par dagar efter ett chockartat kejsarsnitt. Hon är den ultimata mamman, det ser jag redan.

Och var inte oroliga gott folk, Ted mår jättebra, han reagerar bra på behandlingen, han ammar, han pussar oss och är verkligen otroligt söt. Nicu-sköterskorna är härliga kvinnor från all världens hörn, som lär oss allt om bebisar. Veckan på sjukhuset har faktiskt varit ovärdelig.

På lördag tar denna bisarra tid slut, Ted ska då äntligen få följa med oss hem och sova i det rum vi gjort i ordning.

Då återstår bara ett orosmoln. Notan. Ni som vet nåt om USA:s sjukvårdssystem vet att det är genomruttet. En sjukhusvistelse kan för en oförsäkrad bli vansinningt dyr. Men detta ska jag inte blogga om nu... Det löser sig förhoppningsvis.

Huvudsaken är att vi har fått en underbar liten bebis. Olga och jag är de stoltaste och lyckligaste föräldrarna i Miami. I USA. I Världen.

Och återigen, tack alla för stödet och gratulationerna.