I'm dreaming of a Beach Christmas

Lite si och så med julstämningen här på South Beach (sol och bad as usual), men vi gjorde vårt bästa.

Pyntad julpalm, senapssill från Ikea, Jingle Bells med Sinatra på iTunes och släkten på Skype. Jag klädde jag ut mig till Castro, förlåt Tomten och delade ut klappar.

Olga, som liksom Jesus, Lemmy och Sven Lange fyller år på Julafton fick en heldag på Standard Hotels spa. Själv fick jag en bok. Ted fick nya batterier till sin baby bouncer.

Captiva Island

Nedan några snapshots från vår tripp till Captiva Island. Captiva är en liten pärla på Florrans västkust, 3,5 timmars bilresa från Miami.

Här ägnar man sig främst åt actionfyllda aktiviteter som att skåda fåglar och samla snäckor.

Vi hade hyrt en simpel bungalow, men eftersom varmvattnet hade lagt av i den blev vi uppgraderade till en fet 120 kvadrats honeymoonsvit. Jojatackar.

Sinterklaas Party

Mitt under Art Basel hade vi Sinterklaas-fest.

Om ni inte visste det redan så kör ju holländare en egen slags jul tre veckor innan vi andra. I deras pårökta variant kommer Saint Nicholas, en Jultomten-lookalike med båt från Spanien. Till sin hjälp med klapputdelningen har han ett gäng svarta barnarbetare, sk. Svarte Piets. De barn som ej varit snälla under året kidnappas och får följa med den rödklädde sadisten till Spanien. Ja, läs själva här.

Denna politiskt korrekta högtid firas förstås med pompa och ståt hos familjen Lange. Vi hade bjudit in våra närmaste polare i Miami, en numera stor och minst sagt weird mix av människor.

Som en extra bonus var mina gamla vänner och tillika USA-svenskar, Linn och Michael på besök.

Tyvärr hade vi inte fått tag på några holländska Sinterklaas-delikatesser, däremot en del svenskt julsnacks från Ikea, typ pepparkakor och glögg. Tricket gick hem, jänkarna misstänkte inget.

Iallafall grymt kul mingel och ännu en lyckad afton i Miami.

Årets julklapp?

För er som inte skaffat min platta "Gospel of Johnny" än kan ni göra det på Lobotoms nya hemsida www.lobotomrecords.com. Finns både som cd, mp3:or mm.

Spridda röster om "Gospel of Johnny":
"Ett av sommarens små utropstecken" (Groove Magazine)
"Stämningsfull och njutningsfull musik som känns för en lisa för själen." (Zero Magazine)
"Textured ambiance, delicate voice" (MTV News, Miami)
"Personal, emotional, sensitive" (Chiltons, France)
"Sounds like Ron Sexsmith produced by Paddy McAloon" (Toy Fight, France)
"Heartwarming messages told in sounds" (Sienna, Norway)
"Seems familiar yet fresh and really interesting" (Steve Furlong, UK)
"Gospel tinged slice of beauty, excellent stuff" (Backward Ensemble, UK)
"...beautifully written, structured and produced songs...quite unique" (Dead Kellys, Australien)

Julfest Barton G

Crockett och Tubbs gjorde det igen. Styrde upp en snygg julfest alltså. Hade förstås varit härligare att bowla i ett snöslaskigt Stadshagen, men middag på Barton G i Miami fick duga.

Barton G är en stylish restaurang belägen i en tropisk trädgård på West Avenue. Här dinerar man under palmer,bambuträd och orkideer. Och vilken mat! Kockarna går antingen på LSD eller övar inför Art Basel, rätterna är verkligen fantasifulla kreationer. Min rätt "Flashdance grouper" kom t.ex. in i sällskap av en neonblinkande, sprattlande leksaksfisk. Fina fisken, tyckte jag.

I år hade vi dessutom tre nya gäster runt bordet, Lina, Gaby och sist men även minst Teddi. En tjusig kväll i både sann Miami- och Bassetanda. Tack Labbet!

Another Day in Paradise

Långpromenad utmed beachen.


Poolen på nyöppnade Fountainebleau Hotel.


Miami-porr


Här glassade Marilyn Monroe och Sinatra på 50-talet. Numera Usher, Paris, Gwyneth och familjen Lange.


Livet är rättvist.


Hemlängtan?

Happy Thanksgiving!

Vid firandet av Thanksgiving ska man skänka en tanke till de utsatta och behövande i samhället. Så jag tänkte på de stackars cheferna på Ford, General Motors, Lehman Brothers. Och bankinvesterarna på Wall Street.. de kan inte ha det lätt just nu.

Well well, vi var bjudna en trappa ner till våra grannar Anne och Dennis för en traditionell Thanksgiving Dinner.

Allt fanns på plats, rödvin, tre sorters potatismos, ostgratinerad spenat, cranberry sauce, gravy, pumpkin pie och en kalkon större än Ted. Väldigt gott, trevligt och amerikanskt.

Efter middagen bänkade sig herrarna framför TV:n och snackade collage football, trots att jag vet ungefär så här mycket om det.

Top 5, Miami Fashion

Bara för att dollarn varit låg och shoppingen billig, betyder det ju inte att man vill klä sig som en jänkare.

Modet för amerikanska män består i huvudsak av tre plagg, långärmad randig herrskjorta, loafers, samt khakifärgade chinos (med plats för ett stort arsle).
Inte ens Miami-fikusarna klär sig lika gay som en average Söder-popsnubbe. Utan vigselring hade jag stämplats som tok-fruktkaka.

Alternativet till det amerikanska Dressman-modet är vida jeans med drakmönster och Ed Hardy-tisha a la' snubbarna i Miami Ink. Modet är således antingen för plain eller för tacky. Det finns dock några schyssta undantag, som jag listar nedan.

1) Barneys CO-OP, Aventura Mall. NYC-kedjan med stor butik i Miami.
2) Base, Lincoln Road. Trevlig butik, där South Beachs femtio hipsters tjackar kläder, cd:s och coffetable-books.
3) Diesel, Washington Avenue.
4) Mark Jacobs, Bal Harbour. Tjusig och dyr shopping mall. Det enda jag brukar ha råd med är pajerna i det grymma italienska cafét.
5) Urban Outfitters, Collins Ave. Förutom snygga t-shirts nödvändiga accessoarer som Obama Action figure och hamburger-telefon.

För tjejer är det en helt annan deal. Utbudet är mycket större, men dom flesta går endast klädda i bikini ändå.

Johnny Johnny

Äntligen har Raven hittat en musikalisk samarbetspartner som kan matcha Johnny Cash.

Victory!

Miami kokade inte på samma sätt som Chicago eller New York efter Obamas valseger. Men visst hördes jubel och biltutor på South Beachs gator i natt. Miami är ett starkt demokratiskt fäste, och nu blev hela Florida blått.

Vi valvakade hemma hos Mateo nere i Downtown. Middag på tema Soul food, KFC-kyckling, Macaroni and cheese, Grandma's Fried Corn och Corn Bread. Valresulatet smakade nog bättre än maten.

Hur som helst, det har varit otroligt coolt att ta del av denna historiska händelse på plats. Jag har aldrig, möjligen med undantag för VM-bronset 94 känt en sån här kollektiv, nationell glädje. Nu återstår det bara för Obbe att rädda världen.

Alla helgons gayiga natt

Amerikanska kids älskar Halloween, men frågan är om inte Miamis queers uppskattar spektaklet ännu mer. Maskeraden på Lincoln Road var i år sprängfylld av drag-queens, sjömän och primadonnor.

Och givetvis oräkneliga vampyrer, zombies och allehanda monstrum. Kändistätt också, såg bla. Stålmannen, Darth Vader, McCain och ett gäng Sarah Palins. Väldigt överraskande spottades även Becks och Posh i vimlet. Jag som trodde dom dragit till Milano....

Ted, i sin Halloween-pyjamas sov sig igenom hela kaoset.





Och för er monsterdiggare som vill ha ännu mer....

Mothership Connection

Dags för min mamma eller som hon numera kallas, Farmor Lange, att göra entré i bloggen.

Hon spenderade just en vecka här, som bestod av långa promenader på South Beach, luncher på Lincoln Road, Colada i Little Havana och självklart mycket sol och bad. Vi gjorde även en utflykt till Fairchild Tropical Gardens, en tropisk variant av Bergianska, där jag och Olga lurat till oss gratis årskort.

Men framför allt fick mammsen en chans att hänga med sitt första barnbarn Ted, som visade upp sig från sin allra bästa sida. Inte konstigt, med tre överbeskyddande pussgurkor omkring sig.

Förutom att hon vid ett tillfälle höll på att bli träffad av blixten, var det en lugn och härlig vecka, se bilder ovan. Notera även min nya look, en blandning av Beckham, Stefan Holm och skinnbula från Sollentuna.

Miljöskadad

Ibland tycker jag att Ted ser ut som McCain. Och häromnatten drömde jag att vår lilla bebis snackade helt perfekt amerikanska.... Får nog vila från CNN och Fox ett tag känner jag.

Europeans for Change

Shit, bara 3 veckor kvar till Election Day 4:e november.

Folk bänkar sig framför TV-debatterna mellan McCain och Obama, som svennar framför Melodifestivalen (och vi anklagar jänkare för att vara korkade!)

Till och med det världsfrånvända South Beach har dragits med i val-hysterin. Florida är en swing-state, och fällde ju som bekant Gore för åtta år sen (bra jobbat där!). Politikerna kämpar för varenda liten röst.

Obama-kampanjen har pumpat in enorma summor på TV-reklam. Jag ser nästan Obamas face mer än Teds :) Det verkar ha gett utslag. Ingen jag känner, förutom Raven ska rösta republikanskt.

Men vad vet jag, svårt att ha koll på de miljontals ignoranta, insnöade hillbilles ute på majsfälten som tycker att McCan't och Sarah Failin' verkar lämpade att ta över.

För mig är valet av Obama så självklart att jag mår illa att det är överhuvudtaget är en fight. De flesta håller med mig, iallafall den yngre delen av befolkningen (dom under 65).

Jag är inte Obama-fan bara pga hans ålder, hudfärg, karismatiska person och sunda åsikter. Nej, efter ett år här har jag även fått en inblick i USA:s minst sagt uppfuckade samhällssystem.

Sjukvården, sjukförsäkringarna, skatterna, bankväsendet, bostadsmarknaden, arbetsvillkoren, ja ta mig fan hela USA:s politiska system känns djupt orättvist. Ingen verkar gynnas av det, folk jobbar som djur, för att i nästa sekund bli blåsta av staten eller jätteföretagen. Ingen social trygghet what so ever. Land of opportunitys? Fuck, jag ser bara finsstilta regler, byråkrati och höga hinder. För att inte tala om fattigdomen man ser överallt, man får nästan vada över uteliggarna på Washington Ave. Ok, Obama kan inte lösa allt, men ingen har nånsin varit bättre lämpad.

Typiskt att när man för första gången engagerar sig och känner att en förändring verkligen behövs, så får man inte gå till urnan...

Många av mina amerikanska vänner har snackat om att fly landet om "Grandpa" vinner. Jag och Olga tänkte göra nåt liknande, med vår vintersemester på spel.

Om Obama vinner valet, då förlägger vi vår semester här i USA. Tänk vad härligt att resa runt i detta magnifika land bland öppna och fina medborgare och andas framtidstro och positivism.

Om däremot McCain tar hem spelet, då flyr vi det sjunkande skeppet och lämnar det oförbätterliga aset till sitt öde.

Blackest of the Black

Miami är mycket, men det är inte ett hårdrocks-Mecka direkt. Palmerna, stränderna, och de pastellfärgade husen är helt enkelt inte metal.

Jag var därför glatt överraskad att hårdrocksturnén "Blackest of the Black" valde att komma till den minst svarta av platser, South Beach. I line-upen dessutom två favoritband, Dimmu Borgir och Danzig. Jag såg framför mig de bleka dödsrockarna i Dimmu hänga vid hotellpoolen i badbrallor och corpsepaint.

Själv hade jag ett års uppdämd satanism och metal-abstinens i kroppen.

Först var jag dock tvungen att genomlida det portugisiska vampyrmetal-bandet Moonspell. Får bara 1 huggtand.

Men sen var det dags för mina själsfränder i Dimmu Borgir. Norrbaggarna gjorde ett stabilt gig, men verkade aningen loja i Miami-värmen. 3 likkistor.

Huvudakten var dock Danzig med den levande legenden Glenn Danzig i spetsen. Tyvärr har han blivit lite av ett skämt på sistone tack vare videor som den här eller den här, men jag håller honom som en sann hjälte. Misfits plats i musikhistorien är klart underskattad och Danzigs fyra första plattor är grymma allihop. Framförallt "Danzig II - Lucifuge" har en särskild plats på mitt hårdrocksaltare.

Och trots att Evil Elvis passerat zenit i karriären var det en intensiv och hård konsert. Vilka jävla låtar: Twist of Cain, Tired of Being Alive, Her Black Wings, Devils Plaything, Mother, Am I Demon osv. 4 dödskallar.

Men slutsatsen blir ändå att Miami inte lämpar sig för dessa mörka evenemang. Hårdrock avnjutes bäst i en svettig idrottshall nära Gullmarsplan, helst i ett snöslaskigt november.

Yearbook

Nu har Olga och jag bott ett år i Miami. Dags att bocka av to do-listan:

Imponerande solbränna √
Tandblekning
Stor tribal-tatuering i svanken
Sillisar till Olga
Bli kolatorsk
Bli gay
Medverka i P-macka √
Överdriven amerikansk accent √
Bli fet
Hudcancer
Ta spanskalektioner √
Snacka spanska
Klappa en alligator √
Klappa Hemingways katter i Key West √
Klappa livsfarlig manet √
Se en flamingo
Flytta in i Art Deco-hus √
Bli Art Deco-husets ordförande √
Club Mansion
After beach på Nikki Beach
Femrätters på China Grill √
Nyårsafton och skumpa på Standard Hotel √
Dra till Kuba
Avstickare till LA & NY √
Skaffa pistol
Köpa sportbil √
Sälja sportbil, skaffa vuxenbil √
Pimpa SUV:en
Krocka √
Få bilen bortbogserad √
Bli rånad
Förbättra tennisen √
Kuta minst 10 Raven Runs √
Sixpack (hmm nej men möjligen Joe Six-Pack)
Få barn √
Få en stor, högljudd amerikansk bebis √
Lugn och harmonisk förlossning
Dra barnvagnen i solnedgången på beachen √
Kuta Raven Run med barnvagn
Släppa LP med ASG √
Släppa soloplatta √
Gå runt på Lincoln Road och kränga mina plattor till turister
Jamma med Yngwie
Se Iggy Pop √
Bila runt i USA och lyssna på americana √
Haja reglerna i baseball
Dolphins-match
Panthers-match
Miami Heat-match
Träna med Miami Heats cheerleaders √
Bli upptäckt som fotomodell, lägga ner programmeringen
Headlina musikfestival √
Skaffa massa nya, kul vänner √
Skaffa rika vänner med båt och mansion på Star Island
Ha ett grymt jävla år √

High Voltage

Igår gigade jag på den sjaskiga rockklubben Churchills nere i Little Haiti.
En härligt, stökig trubadurkväll, där massor av lokala talanger avlöste varandra. Fan, Miami har ju visst ett rikt musikliv!

Av nån outgrundlig anledning var jag kvällens headliner. När jag riggat klart, blivit presenterad och redo att slå an första ackordet upptäckte jag till min skräck att jag glömt keyboardens power-convertor. Alltså mojängen som omvandlar 220V till 110V. Den satt kvar i kontakten hemma. Damn! Bara att pressa fram och tillbaka South Beach och hämta den.

Min musik kräver att jag är lugn och harmonisk när jag framför den. Nu var jag istället stressad, svettig och uppe i varv. Dessutom sög medhörningen. Det blev inte min bästa spelning, men till slut gick allt ok ändå. Responsen var god, särskilt för mina nya alster "A Perfect Hurricane" och "Lord", båda skrivna här i Miami.

Men kvällens stjärna var istället Raffa Jo (bilden) i duon Raffa and Rainer. En underbar singer songwriter med röst som en näktergal. Lyssna på henne här!

Born to Run

Hade gärna haft Hans Villius voiceover till denna bild.

Det ser kanske ut som ett återförenat Village People, men det är bättre än så...
Det är Teds första besök på beachen. Men ännu viktigare, hans första möte med Raven, South Beachs beskyddare, Strand-Messias.

TED, exciting and new...

Vi bestämde oss tidigt för namnet Ted. Gulligt, kort, internationellt!

Historien är full av grymma Teds... Kaczynski, Nugent, Gärdestad, Åström... Öhhh ok, ingen skara vinnare direkt. Hoppas att vår lilla son kan bringa lycka över detta namn.

Han har faktiskt även en skön namne. Skådisen som spelade bartendern Isaac Washington i Love Boat heter Ted Lange.

Heaven and Hell

Supertack för alla fina gratulationer. Tror vi fått 100 grattismail. Dessa har verkligen värmt mig och Olga!!!

Som jag skrev tidigare blev Teds förlossning mycket dramatisk. En mardröm faktiskt. Ni par som funderar på att skaffa barn bör kanske t.o.m. sluta läsa nu.

Vi hade ju föreställt oss en naturlig, vacker förlossning på det idylliska Miami Maternity Center. Det blev raka motsatsen...

Men allt började ju så bra med jämna värkar och ett normalt förlopp. Vi fick härlig hjälp av de snälla barnmorskorna på MMC och Olga skötte andningen galant. Det såg ut att bli en enkel och snabb förlossning.

Men efter någon timme började plötsligt hjärtmonitorn blippa oregelbundet. Hjärtrytmen på bebisen verkade gå ner, sköterskorna sneglade nervöst på varandra. Huvudsköterskan Shari kallades in, undersökte Olga och konstaterade att något var skumt med bebisen. Det svartnade framför mina ögon, men jag försökte hålla mig cool. Olga fortsatte att andas djupt och koncentrerade sig på sammandragningar och vila.

En timme senare, 8 cm öppen, upprepades mönstret, hjärtrytmen gick ner, Shari kallades in. Nu var det inget snack. Olga måste in på sjukhus, fort som fan. Någon ringde 911, en ambulans skulle ta oss till North Shore Hospital. Förmodligen låg navelsträngen virad runt halsen på Ted och orskade de oregelbundna hjärtslagen, kanske var det nåt annat.

Olga spändes fast på en bår, ambulanspersonalen tog över. Det var fullt kaos runt oss. Dystra blåljus i Miami-natten. Jag satt fram i ambulansen och höll Olgas glasögon i handen. Vi var på väg till sjukhuset, denna skräckplats som folk varnat oss så mycket för.

Väl framme skjutsades vi runt i gula korridorer upp till förlossningsavdelningen. Helt främmande sjuksystrar, otrevliga och tröga. Jag var tvungen att signa hundratals blanketter, mestadels obegripliga försäkringpapper, medan Olga plågades bakom mig på en brits. Förmodligen den vidrigaste stunden i mitt liv någonsin.

Till slut kom teamet fram till att Olga behövde ett akut kejsarsnitt. Efter en evighet under starka lysrör dök läkaren upp. Dr. Spence, en nyvaken, afroamerikansk man med Armani-brillor. Hans hippa look kontrasterade mot den sterila sjukhusmiljön.

Snart satt jag bredvid Olga i operationsrummet. Jag bar en blå läkarrock, mössa och munskydd. Karvandet pågick bakom ett skynke. Efter cirka 10 minuter hördes det förlösande ljudet, bebisskrik.

En liten krabat lades upp på ett bord bredvid oss. -It's a boy!!

Hade gärna avslutat storyn här med klockringning, blommor och några fina bilder på Ted. Men tyvärr fortsatte vårt elände.. Gud var verkligen inte med oss...

Till en början var det dock euforiskt. Vi vilade upp oss på vårt rum med Ted bredvid oss. Alla nyblivna föräldrar beskriver denna känsla som helt magisk, jag kan bara hålla med. Lyckan strömmade i kroppen, särskilt efter den traumatiska natten. Allt hade gått bra!

Det skräckinjagande North Shore Hospital började sakta förvandlas till en mysig, vacker plats. Palmer vajade utanför fönstrena, vattnet glittrade lite längre bort, vår sjuksköterska hade mustasch, läkarstaben verkade hämtad ur en revy med Galenskaparna. Otroligt roligt alltihopa. Väldigt Miami.

Då slog blixten ner igen. Mitt i natten, ungefär ett dygn efter födseln kom en ny läkare in och förklarade att Ted hade spår av GBS i sitt blod, han behövde undersökas närmare. Han rullade iväg Teds säng och försvann. Vi visste på ett ungefär vad han snackat om.

GBS är en streptokocker som vissa bebisar kan få i samband med jobbiga födslar. Detta hade tydligen drabbat Ted. Sjukhuset meddelade att de ville behålla honom för en 10 dagars antibiotika-kur. Vi var alltså tvungna att åka hem utan vår son...

Detta besked var mer hjärtskärande än hela förlossningen, framför allt för Olga.
Hon grät floder när vi lämade Ted i ett rum med blinkande monitorer, kablar och dropp.

Den senaste veckan har vi alltså pendlat till och från sjukhusets bebis-intensivavdelning Nicu. Det har varit en känslomässig berg-och-dalbana. Olgas föräldrar har befunnit sig i Miami och de har stöttat oss enormt under denna förvirrande upplevelse.

Olga har varit helt jävla fantastisk. Hon ammar, pumpar redan som en mjölkcentral och åker som ett raket mellan lägenheten och sjukan, detta bara ett par dagar efter ett chockartat kejsarsnitt. Hon är den ultimata mamman, det ser jag redan.

Och var inte oroliga gott folk, Ted mår jättebra, han reagerar bra på behandlingen, han ammar, han pussar oss och är verkligen otroligt söt. Nicu-sköterskorna är härliga kvinnor från all världens hörn, som lär oss allt om bebisar. Veckan på sjukhuset har faktiskt varit ovärdelig.

På lördag tar denna bisarra tid slut, Ted ska då äntligen få följa med oss hem och sova i det rum vi gjort i ordning.

Då återstår bara ett orosmoln. Notan. Ni som vet nåt om USA:s sjukvårdssystem vet att det är genomruttet. En sjukhusvistelse kan för en oförsäkrad bli vansinningt dyr. Men detta ska jag inte blogga om nu... Det löser sig förhoppningsvis.

Huvudsaken är att vi har fått en underbar liten bebis. Olga och jag är de stoltaste och lyckligaste föräldrarna i Miami. I USA. I Världen.

Och återigen, tack alla för stödet och gratulationerna.

Välkommen Ted!

Ted Lange föddes den 3:e september kl. 07.24 på North Shore Hospital i Miami.
Han vägde 3800 gram och var 50 cm lång.

Olga och jag är de stoltaste och lyckligaste föräldrarna i världen.

Berättar snart mer om den dramatiska förlossningen...