The Dream is Over

The dream is over
What can I say?
the Dream is Over
Yesterday
I was the Dreamweaver
But now I'm reborn
I was the Walrus
But now I'm John
and so dear friends
you'll just have to carry on
The Dream is over

Efter 1,5 år i Miami bär det idag hemåt. Inför hemresan gäller verkligen klyschan blandade känslor. Ska bli härligt att återse familj, vänner och kollegor, men extremt tungt att lämna solen, stranden och palmerna.

Vistelsen har inneburit en enorm erfarenhet, både privat och jobbmässigt. Men mest av allt har det varit en verklighetsflykt, en utopi. Får livet vara så här soft och enkelt?

Miami har för mig varit ett slags Narnia. En magisk parallellvärld, där vi upplevt extremt mycket och träffat ett myller av roliga karaktärer. Långt bortom vinter, stress, tidiga morgnar, bleka otrevliga människor, tunnelbanor och allmänt svenskt svårmod.

Men nu är det dags att ehh.. kliva ur garderoben igen. Det känns rätt ok, trots allt. Mitt kall just nu är inte att ligga och sola.

Flytten innebär också att denna blogg "LANGE i Miami" läggs ner. Även det lite trist, eftersom det varit kul som fan att skriva och fåna mig online.

Jag kommer inte fortsätta i Stockholm, trots att jag har mycket kul inplanerat i vår, bl.a. ett gig på en människa/maskin-mässa i Eindhoven i April.

Iallfall, stort, stort tack alla som följt bloggen och kommit med sköna kommentarer. Vi ses i Svennebo! Puss och adios från familjen Lange.

Miami Ink

Kände att jag ville skaffa en souvenir från Miami. Inte en South Beach-kopp eller ett Scarface-badlakan, utan nåt mer bestående. Klev därför igår in på Tattoos By Lou på 14th Street och bad dom nåla upp mig.

Motivet blev min gamla LANGE-logo (minns du den, Joppen?), som placerades på min underarm.

Jag ser tatueringen som just en souvenir, ett minne från Miami, där det är mer regel än undantag att ha armar som Nikki Sixx. Men mest är det en hyllning till min lilla Lange-familj, som ju fick en ny skön medlem just här. I tredje hand lite pr för min musik, där jag använder samma logo.

Kanske kommer jag ångra detta bittert nästa vecka då huden börjar blekna och Miami känns fjärran. Men förmodligen inte.. jag brukar sällan ångra mig. Och jag menar, det är ju inte ett hakkors.

Om det gjorde ont?? Det smärtsammaste med upplevelsen var att de körde typ hela Blink 182:s diskografi på högsta volym. Värre än alla nålstick i världen.

Diner and the Bens

Igår hade vi en slags avskedsmiddag hemma hos Mateo, förmodligen min närmaste vän här i Miami, och hans fru Ximena. Det var samma gäng som vanligt, de flesta med anknytning till Base, en schysst klädaffär på Lincoln Road, där vi lärt känna hela personalen. Mat-temat var diner food, dvs. burgare, hot dogs, apple pie och Root Beer Float.

Känns skittrist att behöva ta farväl av dessa genuina good guys, men här är man å andra sidan van vid uppbrott. Miami är känt för sin rotlösa befolkning, man stannar på beachen ett par år, sällan längre. Och på myntets baksida har vi ju faktiskt skaffat många sköna amerikaner man kan våldgästa i framtiden.

Och här blir bloggen facebook...

Värdparet

Ben 1 och Melody

Ryan, Kenny och Ben 2.

Ben 2 i tjusigt Dennis Wilson-skägg. På väggen syns Ben 3.

LANGE och Melissa

Ted och favoritdrycken

Olga, Ted och Downtown Miami

Everything must go

Nedräkningen inför hemresan på fredag pågår för fullt. I helgen anordnade vi en yard sale framför huset. Försäljningen gick över förväntan, jag sålde i princip hela min garderob (typ 40 plagg) till en lycklig granne.

I och med att denna man nu kommer gå klädd i mina kläder, känns det som jag på nåt sätt reinkarneras och lever kvar på South Beach ett tag till, så det är ju alltid en tröst.

Yard salen utvecklades dessutom till en liten mottagning, då alla ifrån Valle, Drakenbergs till The Great Dane och Raven tittade förbi.

Miami har visat upp sig från sin allra bästa sida den senaste tiden, för att göra avskedet extra smärtsamt I guess. Vädret snittar på 30 grader, solen strålar, havet är klart och turkost, vi är lediga och aldrig har South Beach varit trevligare. Hmm blir svårt för Kungsholmen att matcha.

2 x Top 5

Har ju sporadiskt droppat topp-5 listor här på bloggen. Forsätter här dessa populära och framförallt JÄVLIGT viktiga topplistor.

TOP 5 BEACHER
1) South Beach. En hel värld.
2) Virginia Keys. Mysig picnic-beach, BBQ-platser och liten fotbollsplan. Nära till Jimbos, ett coolt sunkhak vid vattnet.
3) Bill Baggs Beach. Påminner nästan om en svensk strand med dynor och fyr.
4) Crandon Beach. Karibbisk vibe, många grillande kubaner.
5) Halouver Beach. Cleant och turkost vatten uppe på North Beach. Finns även en nudistbeach och gay-nude-volleyboll. Too good to be true mao.

TOP 5 ANNORLUNDA RESTAURANGER
Ett par tips när man tröttnat på Lincoln Road och turistpriserna på South Beach.
1) Café Versailles. Kubansk mat är ingen hit, men stämningen på detta ställe i Little Havana är helt unik.
2) Garcias Seafood. Cevice och färska skaldjur vid Miami River, dit få turister hittar.
3) Japanese Market Inc. Finfin sushi inne i en japansk butik i North Bay Village.
4) Moonchine. Nyöppnat thaihak längst US1 med $10-buffé på söndagar.
5) Pardo's Chicken. Peruanskt kycklingplace i Coral Gables med magiska kryddor.

Mina andra topplistor hittar ni här.

The Big Easy

Det var en smärre kulturchock att komma till New Orleans. Stan har en helt unik vibe och kultur i total kontrast till det ytliga Miami. The Big Easy är skabbigt, hedonistiskt och fullt av historia.

Stan är dessutom ett Mecka för alkoholister, folk partar dygnet runt. T.o.m. stadens alkohol-lagar gynnar fyllona, man får kröka öppet på gatorna (folk bär runt på enorma muggar Strawberry Daiquiri) och på krogen får man ta med sig vinflaskan i doggy bag.

Men hand i hand med festandet går naturligvis musiken. Jag har en särskild relation till New Orleans-jazz, med en pappa som dyrkar Kid Ory som Allah. Sen barnsben har jag blivit tvångsmatad med tradjazz och började faktiskt min musikaliska bana som trummis i farsans band. Och jag kan lugna dig, pappsen. Jazzen lever i New Orleans och spelas av alla från gamla jazzrävar till unga bohemer i dreads.

Nedan ett par klipp från våra härliga promenader runt i French Quarters.

Först lite turistjazz:


Lite opolerad jazz spelad av 16-åringar i ett gathhörn:


En cool blåssektion inne på jazzklubben Blue Nile:


Fyllejam mitt på dan:

Holidays in the Sun

Har gjort min sista dag på kontoret, ett inte allt för tårfyllt avsked från Telefonica-supporten. Nu väntar otroliga 4 veckors semester, då vi förutom att packa och kränga prylar ska krama det sista ur SoBe. Trimma brännan, hänga på stranden, beta av flera bye bye-middagar, samt köra minst tio Raven Runs.

Vi ska även hinna med en sista weekendtripp. I morgon drar vi till New Orleans för en långhelg av gastronomiska och historiska upplevelser.