Bye Bye Brickell Body

Idag gjorde jag mitt sista träningspass på Brickell Body. Nästan lite vemodigt, trots att jag hatat stället.

Ni som följt bloggen minns säkert mitt gym Johnny Rock, gymmens motsvarighet till Dantes Inferno. Som jag förutspådde kånkade Johnny och ersattes av Brickell Body. Pumorna i Miami Heat Dancers byttes mot tatuerade fighters i Team Nogueira.

Men gymmets original finns kvar, bla. en flexibel herre som heter Jim. Han kör 3 timmar yoga varje förmiddag. De timmar han inte står på huvudet i nån Karma Sutra-liknande position gör han kaffe på Starbucks. Han går klädd i svarta shorts, svart t-shirt, cowboyhatt (!) och bär ständigt med en termos, samt en fickradio med NPR News. Efter varje träningspass duschar och skrubbar han sig i en halvtimme, sen dukar han upp sin lunch inne i omklädningsrummet, likt en picknick. Ett snille helt enkelt.

Min egna träning har gett resultat. Är äntligen tillräckligt deffad för både Beach 2009 och diverse bodysynth-dansgolv ute i Europa i vår.

Vicky Caroline Miami

Om Woody skulle skjuta en uppföljare i Miami, skulle den kunna så ut så här:

Släng dig i väggen, Javier Bardem.

Down In the Florida Keys

Helgen tillbringades nere i Key West med min polare och gaydiscokollega Mats och hans tjej Meri. Här sken solen som vanligt och på gatorna rådde sjörövarstämning. Bara att sänka ribban, ta på sig ölbrillorna och gilla läget.

Förutom flest festprissar per capita måste Key West även ha flest coverband. I varenda bar står ett risigt band och framför Eagles, Tom Petty och Bon Jovi.

Själva hamnade vi framför en blonderad tysk Bret Michaels-wannabe som hette Gerd Rube. Efter några glas skrålade vi gladeligen med i den solbrände germanens hit "The Florida Keys Song".

"Down in the Florida Keys
Paradise seems made for you and me
Down in the Florida Keys
Land of love is down here in the Keys"

På pricken, Gerd!

Forgive me Bush, Thank you Ted!

Har ju tidigare förbannat USA:s extremt krångliga, tungrodda och orättvisa byråkrati. Det har gällt allt från visumansökningar, hyreskontrakt, försäkringar, bankregler, hälsosystem etc.

Under (och innan) vår vistelse i Staterna har Olga och jag irrat runt bland tusentals blanketter från praktiskt taget varenda myndighet. Alltid med resultatet förtvivlade och frustrerade.

Men nu, när resan närmar sig sitt slut, börjar systemet plötsligt klarna och vi går segrande ur denna byråkratiska skärseld. Uthålligheten och envisheten har betalat sig.

Det började med att våra sjukhusräkningar efter Teddans förlossning övertogs av Medicaid, ett slags socialbidrag. Det handlade om sex-siffriga belopp, så lättnaden var helt enorm. Och jag behövde alltså inte sälja mina pärons sommarställe...

Och efter att jag lämnat in deklarationen verkar det som om Uncle Sam ger en rejäl slant tillbaka.

Innan Bush bladade hittade han nämligen på nåt som heter Recovery Rebate Credit, en återbetalning på 1500 dolares, som tillfaller snälla skattebetalare. Ett slags plåster på såren i dåliga tider.

Dessutom fick jag också tillbaka 1000 bucks i sk Child Tax. Redan nu kan jag alltså casha in på grabben. Detta innan hans tenniskarriär tagit fart.

Super Bowl

Var inbjudna till inte mindre än två Super Bowl-partyn. Båda i vårt hus dessutom. Praktiskt sätt att parta som småbarnsförälder.

Super Bowl innebär ju alltid en intressant resa in i den amerikanska folksjälen. Och även en gastronomisk tripp bland kolesterol och transfetter.

De två första perioderna såg vi en trappa ner hos Anne & Dennis (den torstige Puerto Ricanen från inlägget nedan, som dessutom fyllde år). Chicken wings, beef tacos, chips och golftårta nedsköljt med rum punch.

I halvtid var det dags för reklamfilm i 3D. Vi satt med blåröda brillor a'la TV-piraterna. Wow, TV-mediet utvecklas verkligen snabbt. Sen jeansrock med Brucan. Måste faktiskt erkänna att sista versen i "Born To Run" gav lite ståpäls.

Återstående perioder såg vi en trappa upp hos Yale & Daniel med polarhäng. Ännu mer kalorier. Pizza, meatballs, carrot cake och Sam Adams.

Ja just det, Steelers vann tydligen. Matchen var väl helt ok, men hur många matcher jag än ser, så tycker jag att football ska spela av Zlatan, Kaka, Messi och Ronaldo.