Langos at Mangos

Min gamla kollega och parhäst, den oefterhärmelige Emil var nyligen på celebert besök i Miami. Det slutade med en rejäl utgång, som påminde om svunna tiders dekadens i Manila och Mexiko.

Sent på kvällen hakade vi på vår granne Dennis, en ständig törstig Puerto Rican och hans polare, två sköna latinostereotyper, till det klassiska nöjespalatset Mangos på Ocean Drive.

Tidigare har jag fnyst föraktfullt åt denna turistfälla, där lättklädda sillisbrudar dansar på bardisken dygnet runt. Men efter någon timme och för många Cuba Libre, stod undertecknad givetvis på dansgolvet, dreglandes likt en brittisk sexturist. Patetisk, men givetvis roligt.

Number Nine. Number Nine.

Med mina 14 Raven Runs joggade (höhö) jag in på nionde plats på 2008 års Rookie-lista. En besvikelse måste jag säga. Fan, det känns som jag gjort hundratals runs i solnedgången på beachen.

Nu är mitt mål 25 runs innan jag drar hem. Olga har lovat att göra ett.

Som ni ser på Raven Runs hemsida finns det statistik mer detaljerad än MLB:s.
Legenden själv når 100.000 miles (drygt 16 934 mil) den 29:e mars, vilket Fox Sports nyligen uppmärksammade.

So Help Me God

"I stand here today humbled by the task before us, grateful for the trust you have bestowed, mindful of the sacrifices borne by our ancestors".

Shakespeare? Whitman? Nope, vår nya favoritpoet Obama förstås. Bloggen kan inte ignorera denna mäktiga dag i amerikansk historia. Känns stort att vara på plats när en hel nation vänder blad. Och TV-bilderna från Washington ger verkligen gåslever.

Själv hörde jag Obamas installationstal nere i Brickell Body's omklädningsrum. Har skaffat en ytterst originell polare där, Jim (värt ett eget inlägg) och tillsammans hörde vi det redan klassiska talet på hans fickradio. Kändes väldigt mycket Ingo-Floyd '59.

När man väl ser spektaklet på TV slås man av hur tight sammanlänkat politik och showbiz är i USA. Varenda j:la Hollywood-skådis ska sola sig i glansen av Obama, och på hyllningsgalan trängs Stevie, Brucan, Beoynce, Jonas Brothers och förstås vidriga Bono. Allt lett av Obamas skyddsängel Oprah. Allt blir till entertainment i USA.

Downtown Caracas?

Vad döljer sig egentligen bakom Miamis skyline?
Nja, inte mycket att skriva hem om kan man tycka.

Downtown Miami smälldes upp i en construction boom under 2000-talet. Feta skyskrapor, ett virrvarr av traffikleder, men ingen stadsplanering whatsoever. Inga torg eller parker, inga restauranger eller caféer värda namnet. Endast dystra butiker med tyger, skräp-elektronik och jewelery. Sura latinos. Och efter stängningdags när bankfolket drar hem i sina bilar invaderas gatorna av hemlösa.

Trots detta, så finner jag mig själv allt oftare promenerandes runt i dessa kvarter. Jag förlägger lunchen här, i någon av de billiga thai- eller vietnamsyltorna och dricker espresso för en dolares. Har tom. slutat köra bil till jobbet, utan trängs istället med kubanska byggarbetare i kollektivtraffiken.

En favorit är den sk. Metromovern, en litet tåg som svävar över hela Downtown. Roligare än pendeltåg, billigare än Disney World (gratis faktiskt).

Förmodligen eftersträvar jag känslan att verkligen vara utomlands. Detta är inte USA och absolut inte St. Eriksplan, detta är Caracas eller Havana. Här känner man sig som en alien på besök, en outsider på backpack-resa i u-land.

Miamibunkern

Min Miami-tillvaro kan ju te sig väldigt glamorös och sorglös. Japp, mestadels är det solsken, vin och sång. Men det dagliga livet på The Office är långt ifrån en dans på rosor. Här inne känner jag mig som en panter, inburad på zoo. Eller en intern på Kumlabunkern, sluten anstalt.

Inga kollegor. Inga besök. All kommunikation med omvärlden sker via korthuggna msn. Ibland nån enstaka felringning.

Jag tillbringar dagarna genom att stirra in i en vägg (nåja dataskärm), hämta kaffe och lyfta lite skrot på lunchen. Utanför murarna skiner solen, palmerna vajar. Inombords smider jag storslagna planer. John Ausonius-varning.

Nåja, ibland småpratar jag med cellgrannarna, Flanders 1, Flanders 2 och nätverkssnubben Flanders 3 (alla tre låter som Ned Flanders). Och ikväll blir det faktiskt after bärs...

Så kåkfarar-liknelsen var kanske inte helt klockren. Har dessutom svårt att se den gode Lasermannen köra Telefonica-support.

Adios 2008, Hello 2009!