The Dream is Over

The dream is over
What can I say?
the Dream is Over
Yesterday
I was the Dreamweaver
But now I'm reborn
I was the Walrus
But now I'm John
and so dear friends
you'll just have to carry on
The Dream is over

Efter 1,5 år i Miami bär det idag hemåt. Inför hemresan gäller verkligen klyschan blandade känslor. Ska bli härligt att återse familj, vänner och kollegor, men extremt tungt att lämna solen, stranden och palmerna.

Vistelsen har inneburit en enorm erfarenhet, både privat och jobbmässigt. Men mest av allt har det varit en verklighetsflykt, en utopi. Får livet vara så här soft och enkelt?

Miami har för mig varit ett slags Narnia. En magisk parallellvärld, där vi upplevt extremt mycket och träffat ett myller av roliga karaktärer. Långt bortom vinter, stress, tidiga morgnar, bleka otrevliga människor, tunnelbanor och allmänt svenskt svårmod.

Men nu är det dags att ehh.. kliva ur garderoben igen. Det känns rätt ok, trots allt. Mitt kall just nu är inte att ligga och sola.

Flytten innebär också att denna blogg "LANGE i Miami" läggs ner. Även det lite trist, eftersom det varit kul som fan att skriva och fåna mig online.

Jag kommer inte fortsätta i Stockholm, trots att jag har mycket kul inplanerat i vår, bl.a. ett gig på en människa/maskin-mässa i Eindhoven i April.

Iallfall, stort, stort tack alla som följt bloggen och kommit med sköna kommentarer. Vi ses i Svennebo! Puss och adios från familjen Lange.

Miami Ink

Kände att jag ville skaffa en souvenir från Miami. Inte en South Beach-kopp eller ett Scarface-badlakan, utan nåt mer bestående. Klev därför igår in på Tattoos By Lou på 14th Street och bad dom nåla upp mig.

Motivet blev min gamla LANGE-logo (minns du den, Joppen?), som placerades på min underarm.

Jag ser tatueringen som just en souvenir, ett minne från Miami, där det är mer regel än undantag att ha armar som Nikki Sixx. Men mest är det en hyllning till min lilla Lange-familj, som ju fick en ny skön medlem just här. I tredje hand lite pr för min musik, där jag använder samma logo.

Kanske kommer jag ångra detta bittert nästa vecka då huden börjar blekna och Miami känns fjärran. Men förmodligen inte.. jag brukar sällan ångra mig. Och jag menar, det är ju inte ett hakkors.

Om det gjorde ont?? Det smärtsammaste med upplevelsen var att de körde typ hela Blink 182:s diskografi på högsta volym. Värre än alla nålstick i världen.

Diner and the Bens

Igår hade vi en slags avskedsmiddag hemma hos Mateo, förmodligen min närmaste vän här i Miami, och hans fru Ximena. Det var samma gäng som vanligt, de flesta med anknytning till Base, en schysst klädaffär på Lincoln Road, där vi lärt känna hela personalen. Mat-temat var diner food, dvs. burgare, hot dogs, apple pie och Root Beer Float.

Känns skittrist att behöva ta farväl av dessa genuina good guys, men här är man å andra sidan van vid uppbrott. Miami är känt för sin rotlösa befolkning, man stannar på beachen ett par år, sällan längre. Och på myntets baksida har vi ju faktiskt skaffat många sköna amerikaner man kan våldgästa i framtiden.

Och här blir bloggen facebook...

Värdparet

Ben 1 och Melody

Ryan, Kenny och Ben 2.

Ben 2 i tjusigt Dennis Wilson-skägg. På väggen syns Ben 3.

LANGE och Melissa

Ted och favoritdrycken

Olga, Ted och Downtown Miami

Everything must go

Nedräkningen inför hemresan på fredag pågår för fullt. I helgen anordnade vi en yard sale framför huset. Försäljningen gick över förväntan, jag sålde i princip hela min garderob (typ 40 plagg) till en lycklig granne.

I och med att denna man nu kommer gå klädd i mina kläder, känns det som jag på nåt sätt reinkarneras och lever kvar på South Beach ett tag till, så det är ju alltid en tröst.

Yard salen utvecklades dessutom till en liten mottagning, då alla ifrån Valle, Drakenbergs till The Great Dane och Raven tittade förbi.

Miami har visat upp sig från sin allra bästa sida den senaste tiden, för att göra avskedet extra smärtsamt I guess. Vädret snittar på 30 grader, solen strålar, havet är klart och turkost, vi är lediga och aldrig har South Beach varit trevligare. Hmm blir svårt för Kungsholmen att matcha.

2 x Top 5

Har ju sporadiskt droppat topp-5 listor här på bloggen. Forsätter här dessa populära och framförallt JÄVLIGT viktiga topplistor.

TOP 5 BEACHER
1) South Beach. En hel värld.
2) Virginia Keys. Mysig picnic-beach, BBQ-platser och liten fotbollsplan. Nära till Jimbos, ett coolt sunkhak vid vattnet.
3) Bill Baggs Beach. Påminner nästan om en svensk strand med dynor och fyr.
4) Crandon Beach. Karibbisk vibe, många grillande kubaner.
5) Halouver Beach. Cleant och turkost vatten uppe på North Beach. Finns även en nudistbeach och gay-nude-volleyboll. Too good to be true mao.

TOP 5 ANNORLUNDA RESTAURANGER
Ett par tips när man tröttnat på Lincoln Road och turistpriserna på South Beach.
1) Café Versailles. Kubansk mat är ingen hit, men stämningen på detta ställe i Little Havana är helt unik.
2) Garcias Seafood. Cevice och färska skaldjur vid Miami River, dit få turister hittar.
3) Japanese Market Inc. Finfin sushi inne i en japansk butik i North Bay Village.
4) Moonchine. Nyöppnat thaihak längst US1 med $10-buffé på söndagar.
5) Pardo's Chicken. Peruanskt kycklingplace i Coral Gables med magiska kryddor.

Mina andra topplistor hittar ni här.

The Big Easy

Det var en smärre kulturchock att komma till New Orleans. Stan har en helt unik vibe och kultur i total kontrast till det ytliga Miami. The Big Easy är skabbigt, hedonistiskt och fullt av historia.

Stan är dessutom ett Mecka för alkoholister, folk partar dygnet runt. T.o.m. stadens alkohol-lagar gynnar fyllona, man får kröka öppet på gatorna (folk bär runt på enorma muggar Strawberry Daiquiri) och på krogen får man ta med sig vinflaskan i doggy bag.

Men hand i hand med festandet går naturligvis musiken. Jag har en särskild relation till New Orleans-jazz, med en pappa som dyrkar Kid Ory som Allah. Sen barnsben har jag blivit tvångsmatad med tradjazz och började faktiskt min musikaliska bana som trummis i farsans band. Och jag kan lugna dig, pappsen. Jazzen lever i New Orleans och spelas av alla från gamla jazzrävar till unga bohemer i dreads.

Nedan ett par klipp från våra härliga promenader runt i French Quarters.

Först lite turistjazz:


Lite opolerad jazz spelad av 16-åringar i ett gathhörn:


En cool blåssektion inne på jazzklubben Blue Nile:


Fyllejam mitt på dan:

Holidays in the Sun

Har gjort min sista dag på kontoret, ett inte allt för tårfyllt avsked från Telefonica-supporten. Nu väntar otroliga 4 veckors semester, då vi förutom att packa och kränga prylar ska krama det sista ur SoBe. Trimma brännan, hänga på stranden, beta av flera bye bye-middagar, samt köra minst tio Raven Runs.

Vi ska även hinna med en sista weekendtripp. I morgon drar vi till New Orleans för en långhelg av gastronomiska och historiska upplevelser.

Bye Bye Brickell Body

Idag gjorde jag mitt sista träningspass på Brickell Body. Nästan lite vemodigt, trots att jag hatat stället.

Ni som följt bloggen minns säkert mitt gym Johnny Rock, gymmens motsvarighet till Dantes Inferno. Som jag förutspådde kånkade Johnny och ersattes av Brickell Body. Pumorna i Miami Heat Dancers byttes mot tatuerade fighters i Team Nogueira.

Men gymmets original finns kvar, bla. en flexibel herre som heter Jim. Han kör 3 timmar yoga varje förmiddag. De timmar han inte står på huvudet i nån Karma Sutra-liknande position gör han kaffe på Starbucks. Han går klädd i svarta shorts, svart t-shirt, cowboyhatt (!) och bär ständigt med en termos, samt en fickradio med NPR News. Efter varje träningspass duschar och skrubbar han sig i en halvtimme, sen dukar han upp sin lunch inne i omklädningsrummet, likt en picknick. Ett snille helt enkelt.

Min egna träning har gett resultat. Är äntligen tillräckligt deffad för både Beach 2009 och diverse bodysynth-dansgolv ute i Europa i vår.

Vicky Caroline Miami

Om Woody skulle skjuta en uppföljare i Miami, skulle den kunna så ut så här:

Släng dig i väggen, Javier Bardem.

Down In the Florida Keys

Helgen tillbringades nere i Key West med min polare och gaydiscokollega Mats och hans tjej Meri. Här sken solen som vanligt och på gatorna rådde sjörövarstämning. Bara att sänka ribban, ta på sig ölbrillorna och gilla läget.

Förutom flest festprissar per capita måste Key West även ha flest coverband. I varenda bar står ett risigt band och framför Eagles, Tom Petty och Bon Jovi.

Själva hamnade vi framför en blonderad tysk Bret Michaels-wannabe som hette Gerd Rube. Efter några glas skrålade vi gladeligen med i den solbrände germanens hit "The Florida Keys Song".

"Down in the Florida Keys
Paradise seems made for you and me
Down in the Florida Keys
Land of love is down here in the Keys"

På pricken, Gerd!

Forgive me Bush, Thank you Ted!

Har ju tidigare förbannat USA:s extremt krångliga, tungrodda och orättvisa byråkrati. Det har gällt allt från visumansökningar, hyreskontrakt, försäkringar, bankregler, hälsosystem etc.

Under (och innan) vår vistelse i Staterna har Olga och jag irrat runt bland tusentals blanketter från praktiskt taget varenda myndighet. Alltid med resultatet förtvivlade och frustrerade.

Men nu, när resan närmar sig sitt slut, börjar systemet plötsligt klarna och vi går segrande ur denna byråkratiska skärseld. Uthålligheten och envisheten har betalat sig.

Det började med att våra sjukhusräkningar efter Teddans förlossning övertogs av Medicaid, ett slags socialbidrag. Det handlade om sex-siffriga belopp, så lättnaden var helt enorm. Och jag behövde alltså inte sälja mina pärons sommarställe...

Och efter att jag lämnat in deklarationen verkar det som om Uncle Sam ger en rejäl slant tillbaka.

Innan Bush bladade hittade han nämligen på nåt som heter Recovery Rebate Credit, en återbetalning på 1500 dolares, som tillfaller snälla skattebetalare. Ett slags plåster på såren i dåliga tider.

Dessutom fick jag också tillbaka 1000 bucks i sk Child Tax. Redan nu kan jag alltså casha in på grabben. Detta innan hans tenniskarriär tagit fart.

Super Bowl

Var inbjudna till inte mindre än två Super Bowl-partyn. Båda i vårt hus dessutom. Praktiskt sätt att parta som småbarnsförälder.

Super Bowl innebär ju alltid en intressant resa in i den amerikanska folksjälen. Och även en gastronomisk tripp bland kolesterol och transfetter.

De två första perioderna såg vi en trappa ner hos Anne & Dennis (den torstige Puerto Ricanen från inlägget nedan, som dessutom fyllde år). Chicken wings, beef tacos, chips och golftårta nedsköljt med rum punch.

I halvtid var det dags för reklamfilm i 3D. Vi satt med blåröda brillor a'la TV-piraterna. Wow, TV-mediet utvecklas verkligen snabbt. Sen jeansrock med Brucan. Måste faktiskt erkänna att sista versen i "Born To Run" gav lite ståpäls.

Återstående perioder såg vi en trappa upp hos Yale & Daniel med polarhäng. Ännu mer kalorier. Pizza, meatballs, carrot cake och Sam Adams.

Ja just det, Steelers vann tydligen. Matchen var väl helt ok, men hur många matcher jag än ser, så tycker jag att football ska spela av Zlatan, Kaka, Messi och Ronaldo.

Langos at Mangos

Min gamla kollega och parhäst, den oefterhärmelige Emil var nyligen på celebert besök i Miami. Det slutade med en rejäl utgång, som påminde om svunna tiders dekadens i Manila och Mexiko.

Sent på kvällen hakade vi på vår granne Dennis, en ständig törstig Puerto Rican och hans polare, två sköna latinostereotyper, till det klassiska nöjespalatset Mangos på Ocean Drive.

Tidigare har jag fnyst föraktfullt åt denna turistfälla, där lättklädda sillisbrudar dansar på bardisken dygnet runt. Men efter någon timme och för många Cuba Libre, stod undertecknad givetvis på dansgolvet, dreglandes likt en brittisk sexturist. Patetisk, men givetvis roligt.

Number Nine. Number Nine.

Med mina 14 Raven Runs joggade (höhö) jag in på nionde plats på 2008 års Rookie-lista. En besvikelse måste jag säga. Fan, det känns som jag gjort hundratals runs i solnedgången på beachen.

Nu är mitt mål 25 runs innan jag drar hem. Olga har lovat att göra ett.

Som ni ser på Raven Runs hemsida finns det statistik mer detaljerad än MLB:s.
Legenden själv når 100.000 miles (drygt 16 934 mil) den 29:e mars, vilket Fox Sports nyligen uppmärksammade.

So Help Me God

"I stand here today humbled by the task before us, grateful for the trust you have bestowed, mindful of the sacrifices borne by our ancestors".

Shakespeare? Whitman? Nope, vår nya favoritpoet Obama förstås. Bloggen kan inte ignorera denna mäktiga dag i amerikansk historia. Känns stort att vara på plats när en hel nation vänder blad. Och TV-bilderna från Washington ger verkligen gåslever.

Själv hörde jag Obamas installationstal nere i Brickell Body's omklädningsrum. Har skaffat en ytterst originell polare där, Jim (värt ett eget inlägg) och tillsammans hörde vi det redan klassiska talet på hans fickradio. Kändes väldigt mycket Ingo-Floyd '59.

När man väl ser spektaklet på TV slås man av hur tight sammanlänkat politik och showbiz är i USA. Varenda j:la Hollywood-skådis ska sola sig i glansen av Obama, och på hyllningsgalan trängs Stevie, Brucan, Beoynce, Jonas Brothers och förstås vidriga Bono. Allt lett av Obamas skyddsängel Oprah. Allt blir till entertainment i USA.

Downtown Caracas?

Vad döljer sig egentligen bakom Miamis skyline?
Nja, inte mycket att skriva hem om kan man tycka.

Downtown Miami smälldes upp i en construction boom under 2000-talet. Feta skyskrapor, ett virrvarr av traffikleder, men ingen stadsplanering whatsoever. Inga torg eller parker, inga restauranger eller caféer värda namnet. Endast dystra butiker med tyger, skräp-elektronik och jewelery. Sura latinos. Och efter stängningdags när bankfolket drar hem i sina bilar invaderas gatorna av hemlösa.

Trots detta, så finner jag mig själv allt oftare promenerandes runt i dessa kvarter. Jag förlägger lunchen här, i någon av de billiga thai- eller vietnamsyltorna och dricker espresso för en dolares. Har tom. slutat köra bil till jobbet, utan trängs istället med kubanska byggarbetare i kollektivtraffiken.

En favorit är den sk. Metromovern, en litet tåg som svävar över hela Downtown. Roligare än pendeltåg, billigare än Disney World (gratis faktiskt).

Förmodligen eftersträvar jag känslan att verkligen vara utomlands. Detta är inte USA och absolut inte St. Eriksplan, detta är Caracas eller Havana. Här känner man sig som en alien på besök, en outsider på backpack-resa i u-land.

Miamibunkern

Min Miami-tillvaro kan ju te sig väldigt glamorös och sorglös. Japp, mestadels är det solsken, vin och sång. Men det dagliga livet på The Office är långt ifrån en dans på rosor. Här inne känner jag mig som en panter, inburad på zoo. Eller en intern på Kumlabunkern, sluten anstalt.

Inga kollegor. Inga besök. All kommunikation med omvärlden sker via korthuggna msn. Ibland nån enstaka felringning.

Jag tillbringar dagarna genom att stirra in i en vägg (nåja dataskärm), hämta kaffe och lyfta lite skrot på lunchen. Utanför murarna skiner solen, palmerna vajar. Inombords smider jag storslagna planer. John Ausonius-varning.

Nåja, ibland småpratar jag med cellgrannarna, Flanders 1, Flanders 2 och nätverkssnubben Flanders 3 (alla tre låter som Ned Flanders). Och ikväll blir det faktiskt after bärs...

Så kåkfarar-liknelsen var kanske inte helt klockren. Har dessutom svårt att se den gode Lasermannen köra Telefonica-support.

Adios 2008, Hello 2009!

I'm dreaming of a Beach Christmas

Lite si och så med julstämningen här på South Beach (sol och bad as usual), men vi gjorde vårt bästa.

Pyntad julpalm, senapssill från Ikea, Jingle Bells med Sinatra på iTunes och släkten på Skype. Jag klädde jag ut mig till Castro, förlåt Tomten och delade ut klappar.

Olga, som liksom Jesus, Lemmy och Sven Lange fyller år på Julafton fick en heldag på Standard Hotels spa. Själv fick jag en bok. Ted fick nya batterier till sin baby bouncer.

Captiva Island

Nedan några snapshots från vår tripp till Captiva Island. Captiva är en liten pärla på Florrans västkust, 3,5 timmars bilresa från Miami.

Här ägnar man sig främst åt actionfyllda aktiviteter som att skåda fåglar och samla snäckor.

Vi hade hyrt en simpel bungalow, men eftersom varmvattnet hade lagt av i den blev vi uppgraderade till en fet 120 kvadrats honeymoonsvit. Jojatackar.